Idag vaknade jag klockan 15. Egentligen skulle jag klivit upp tidigt och åkt in till stan för att fira Ida, men jag hade inte en krona och ingen skjuts fanns. Så istället har jag suttit och skrivit en analys på min bok, vilket liv man har när man gör skolarbete på en lördag, och på lovet! Jag har även sett lite Sex & the city, som jag förövrigt har blivit besatt av.

fortfarande inte ett ord, jag är inte bra på det här. Jag måste ringa bea och prata av mig, hon måste få mig att lugna ner mig. jag blir verkligen galen. jag vill att allt ska vara problemfritt. Jag vill vara en sån som inte bryr sig så mycket. En sådan som tar allt som det kommer. herregud.

På tisdag börjar skolan och jag ligger verkligen efter. Har inte gjort hemprovet i naturkunskap (pappret ligger i skåpet på skolan), jag har inte gjort yoga rapporten, jag har inte gjort engelska horoskopen, jag har inte gjort naturkunskapsprovet och inte heller svenska provet. Vad ska det egentligen bli av mig?

Ibland tror jag att det inte är en enda människa som förstår sig på mig och hur jag fungerar. Men är det mitt eler deras fel? Är det jag som inte låter dom lära känna mig som jag riktigt är, eller förstår dom bara inte? Och hur många gånger måste jag säga att jag mår dåligt, tills ni gör något åt saken. Eller är det jag som måste ändra mig? Jag vet att jag gör saker fel, jag vet att jag tänker för mycket, jag vet att jag sönder analyserar allt som alla säger och att jag är överkänslig. Men det är så jag är, och det trodde jag ni visste om mig.

Jag är iallafall less på att må dåligt, jag är less på att alltid gå runt och fundera över vad jag gör fel, och vad jag bör göra för att ni ska behandla mig som normalt folk. Jag vet att jag kanske oftast överreagerar men jag skulle uppskatta lite uppskattning. Jag vill VETA att jag alltid är välkommen och att ni alltid finns där för mig.

Just nu känns det som att den enda jag kan prata med allt om och som jag kan förlita mig på är Beatrice, min kära Ann Beatrice Elisabeth Johansson, även fast hon gör mig frustrerad ibland. Hon förstår mig, hon förstår hur jag tänker, och det känns underbart att veta att iallafall en i min närvaro gör det. Jag vet ärligt inte vad jag skulle göra utan henne.

Om 1,5 år och 7000 kronor sparade hoppas jag på att få komma iväg till USA. Jag hoppas att jag får börja om, och att jag får må bra. Det är målet just nu. 7000 kronor och USA. Då är det bara skolan och studenten som måste avklaras