Den här helgen var verkligen inte det jag hade hoppats på. Visst, det var lite action i fredags med gasbilen och polisen som sköt på den, men mer action än så vart det inte. Käkade en halv pizza på restaurang för 70 kronor och drog på förfest hos Robert Ahlberg och senare till O'learys. Visst, jag tog mig in.. men jag hade helst inte farit dit.

Inne på O'learys blev det snack. Vi pratade och vi pratade och jag är så less. För folk som verkligen velat att vi skulle prata kom och försökte avbryta oss hela tiden. Jag förstår ingenting. Den där människan förstår jag mig verkligen inte på. Som förväntat vart iallafall snacket inte som jag hoppats på. Visst, det blev sagt en hel del men ingenting som jag egentligen ville höra. Sen sket sig allt och jag var tvungen att gå hem storgråtandes.

Jag börjar fundera på om någon egentligen har respekt för mig. För under den där kvällen fick jag inte så mycket respekt. Jag fick även en annan syn på människor som jag trodde jag visste vart jag hade dom. Folk som står mig nära, som jag trodde jag kände visar sig vara en total idiot som inte tänker på någon annan än sig själv. Kan man vara mer klumpig än denna person? Säger saker som bara får mig att vilja gråta, men som inte fattar att det inte är saker jag vill höra..

Lördagen var jobbig. Gott med tårta men jobbigt sällskap. Jag förstår inte hur det här ska fungera. Jag la på mitt "låtsas som ingenting" ansikte, men min mage och mitt hjärta gjorde ont hela jävla tiden. Jag ville därifrån men eftersom att vi sagt att det inte ska förstöra något så känns det som att jag är tvungen att vara där och tvungen att vara som jag alltid brukar. Nu vet jag iaf att det förmodligen inte kommer fungera och att jag behöver komma bort från den här byn ett tag. Bosätta mig hos pappa och bara reparera mig själv. Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Varför ska det alltid sluta såhär? Vad gör jag egentligen för fel? Jag har tappat all hopp om att bli lycklig.

En liten glädjestund i helgen var iallafall min, magdas, jennifers, carlbergs och samuels spontanresa in till stan med hits for kids på högsta volym, nervevade rutor och sång som fick de flesta att vrida deras huvuden åt vårat håll. Trots att vi var nyktra betedde vi oss som småbarn och hade hur kul som helst. Det var en uppskattad stund. och även samuels "Hej, vi backar här!" vad underbar.

Men nu är jag tillbaka i verkligheten. Instängd ensam på telecenter där det knappt ringer någonting och där jag har all tid i världen på att tänka på saker som jag inte vill tänka på. Jag önskar att någon kunde vara här med mig och få mig på andra tankar. för det här fungerar verkligen inte!