you give me something

Ibland tror jag att det inte är en enda människa som förstår sig på mig och hur jag fungerar. Men är det mitt eler deras fel? Är det jag som inte låter dom lära känna mig som jag riktigt är, eller förstår dom bara inte? Och hur många gånger måste jag säga att jag mår dåligt, tills ni gör något åt saken. Eller är det jag som måste ändra mig? Jag vet att jag gör saker fel, jag vet att jag tänker för mycket, jag vet att jag sönder analyserar allt som alla säger och att jag är överkänslig. Men det är så jag är, och det trodde jag ni visste om mig.

Jag är iallafall less på att må dåligt, jag är less på att alltid gå runt och fundera över vad jag gör fel, och vad jag bör göra för att ni ska behandla mig som normalt folk. Jag vet att jag kanske oftast överreagerar men jag skulle uppskatta lite uppskattning. Jag vill VETA att jag alltid är välkommen och att ni alltid finns där för mig.

Just nu känns det som att den enda jag kan prata med allt om och som jag kan förlita mig på är Beatrice, min kära Ann Beatrice Elisabeth Johansson, även fast hon gör mig frustrerad ibland. Hon förstår mig, hon förstår hur jag tänker, och det känns underbart att veta att iallafall en i min närvaro gör det. Jag vet ärligt inte vad jag skulle göra utan henne.

Om 1,5 år och 7000 kronor sparade hoppas jag på att få komma iväg till USA. Jag hoppas att jag får börja om, och att jag får må bra. Det är målet just nu. 7000 kronor och USA. Då är det bara skolan och studenten som måste avklaras


0 kommentarer




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Emelie Westin, 21, bor i Greenfield, England med min pojkvän sedan dryga 2 år tillbaka. Jobbar på fabrik, men funderar på att studera. Umgås med vännerna, går på puben, lyssnar på musik, myser med pojkvännen, läser alldeles för mycket och älskar mina tv-serier. Här får ni läsa om min vardag på landsbygden i England.

RSS 2.0 RSS 2.0