Snövit och de åtta dvärgarna.

"Men Emelie du är ju ingen tjej, du är en kille." Det är så mina kära killkompisar ser på mig. Visst, jag kanske inte är den mest feminina versionen av en tjej, men jag föddes fortfarande som det. Majoriteten av mina vänner har alltid varit pojkar, men nu förtiden kanske det blivit lite mer extremt. Jag vet inte hur det gick till och jag vet inte när det hände, men helt plötsligt var jag en del i en grupp vänner: En ensam tjej bland åtta stycken killkompisar.

Jag har alltid tyckt att det varit lättare att umgås med killar eftersom att jag anser att tjejer är alldeles för komplicerade för min smak. Killar är inte lika långsinta som tjejer och de är mer öppna och ärliga. De ger raka svar och man behöver inte fundera på om det ligger något gömt i deras budskap. När tjejer berättar saker däremot måste man alltid läsa mellan raderna och finna det undangömda. Om en tjej säger till sin pojkvän; "Älskling, var är saxen?" menar hon "Älskling, kan du ta med dig saxen in hit?", medan killar bara hör det första och svarar "Den ligger i lådan.", och fortsätter sedan med sitt. Detta gör det ibland svårt att kommunicera riktigt med mina vänner, eftersom att jag är en tjej och omedvetet använder sådana saker istället för att använda klarspråk. Men vi alla har börjat lära oss att förstå varandra, eftersom att vi umgåtts så intensivt och så länge.

Ibland kan jag känna att jag behöver mer uppskattning och mer respekt än det jag tycker jag får. Jag tror de behandlar mig illa och inte tycker om mig, när de i själva verket behandlar mig likadant som de behandlar sina andra killkompisar. Visst, jätte kul att de ser mig som en av dem. Men ibland måste väl även de förstå att jag är en tjej och att jag inte riktigt tänker som de gör. Eller har jag fel? Jag hade en diskussion med dem häromdagen om hur killar och tjejer tänker. Jag ansåg att killar är precis lika komplicerade som tjejer, eftersom att man aldrig riktigt kan förstå hur de tänker när dom handlar på ett visst sätt. Men de gjorde det klart för mig att killar är "kukstyrda" och det är allt som räknas. Det är det som räknas även när det kommer till kompisar, de skickar ut signaler som tolkas som känslor när det egentligen handlar om att de är kåta och känner sig ensamma.

Mina älskade pojkar, som jag brukar kalla dom, sätter ständigt söta små flickor dom ser ute på krogen och dylikt i olika fack. Det handlar om dom "fräscha brudarna", "de dugliga" och "trollen". När jag och min kompis C satt på bussen frågade jag lite försiktigt i vilket fack jag hamnade. Han tittade besvärat på mig och försökte byta samtalsämne, sa något om att han inte alls brukar använda sådana ord, men tillslut svarade han: "Men du är fräsch Emelie.". Det såg ut att vara en plåga för honom eftersom att han inte visste vad han skulle svara. Han visste att det inte fanns ett rätt svar.. Hade han sagt att jag var ett troll hade jag blivit ledsen och förbannad. Hade han däremot svarat att jag var "fräsch" som han nu gjorde så skulle jag inte ta honom seriöst. Dock tyckte jag att det var ett fint försök till att få mig glad.

Alla pojkar är inte som mina pojkar. Vissa är bättre och vissa sämre. Men jag tycker ändå att jag har haft oerhört tur. För trots deras brister och deras klumpighet så älskar jag dom och dom är bland det bästa som hänt mig. Dom är bröderna jag aldrig fick, och de är personerna som tar hand om mig när allt känns hopplöst och fel. Och vem är inte avundsjuk på mig som när jag vill får spendera tid med snygga och underbara pojkar? För jag menar, varför ha en... när man kan ha åtta!?